Utvecklingssamtal årskurs nio.
Jag har alltid lite ångest för högstadiets samtal.
30 minuter av kritik och negativitet gör att jag efteråt går därifrån och känner mig som en misslyckad mamma som lyckats uppfostra en gangster.
Så vad har han då gjort? Dåliga betyg? Nej. Massor oanmäld frånvaro? Nej. Pratar rakt ut? Nej. Är han kriminell? Nej.

Men han argumenterar. Diskuterar. Säger emot när han tycker något är fel. Förvisso ibland på gott och ibland på ont.
Men det är sådant som jag önskat jag gjort i min egna ungdom. Stått upp för min åsikt.
Så hur ska jag kunna ta fram moraltanten i mig, pekpinnen och arga blicken då?

Vi kommer hem, där i byrålådan ligger betygen som håller för att komma in på nästan vad han vill till gymnasiet, AM-körkortet som han klarade på första försöket ligger bredvid. De flesta morgnar skjutsar han lillebror till skolan.
Läxböckerna ligger i en hög bredvid blocket som är fyllt av anteckningar till något prov som han klarade galant.
Rummet hans är välstädat och snart ska han åka och träna hockey i flera timmar, som de flesta andra kvällar. Gangstersonen.

Enligt Skolverket ska 80% av utvecklingssamtalet hållas i positiv anda. Beröm göder eleverna och gör de starkare.
Så snälla lärare, ta gärna upp det som våra barn och vi föräldrar måste jobba med, men stärk oss också. Se till att vi går från samtalet med framtidstro.
Förvandla inte en random tonårskille på rangliga ben, med lite för mycket vax i luggen och osäkerhet i den annars så hårda blicken till något han faktiskt inte är...